Om oss 

 

SUCH Korad Lp BryanStam's Othello-Ocelot, vår älskade Dobermann-pojke har fått ge namn åt vår kennel, som registrerades hos FCI i början av 1999. Han tävlade i Elit spår och lydnad med sin husse. Han var bara 9½ när han, efter en tids sjukdom, fick somna in den 10 juni 1998
 
Vi hade även en ett år yngre halvsyster till honom, Lp BryanStam's Paloma-Picasso, som vi tävlade i Högre klass spår och lydnadsklass 3 med. Hon blev 9 år innan hon, ett år senare, fick följa efter sin bror till de evigt gröna ängarna.

 

 

1997 köpte vi den första Gårdshunden.
Navarras Sigge Sluring.
Han föddes hos Susanne Fagrell i Rimbo.
Första gången jag träffade Sigges pappa, Rävdansen's Rimbo-Rambo, förstod jag att det var just en sådan hund jag ville ha.
 
Sigge var bara fem veckor, när han somnade i min hand och jag var helsåld, det var bara honom jag skulle ha.
Jag har aldrig ångrat mig.

 

 

Ett år senare var det dags för Gårdis nummer två. Björkstugans Raia, en söt liten tik som kommer från Per Ottosson i Skåne. Nu hade jag inget val. Det fanns bara en tik och det visade sig vara ett riktigt yrväder, en piRaia.

Men hon har lugnat ner sig med åren och har haft tre kullar och visat sig vara en duktig mamma. Tålmodig, snäll och duktig på att uppfostra sina valpar.


 

 

I augusti 2000 fick Raia en kull valpar med Sigge. Det var tre tikar och tre hanar och en av tikarna bestämde sig för att hon skulle vara kvar hos mig. Arete fick hon heta.

Hon har blivit en liten minihund och kommer inte att få några egna valpar, men är underbar som storasyster och hjälpreda till Raia's valpar.

 


 

 

 

Tredje gången Raia skulle ha valpar, det var 2003, fick hon träffa Kilhult´s Elvis (Morris). Från den kullen skulle jag spara en tik och det var två som jag valde mellan och efter stor vånda var det till slut Ceci som valde mig och då fick hon stanna hos mig.

Ceci älskar att hoppa på stenar och att balansera på stockar i skogen. Agility är perfekt för henne. Liksom att öppna lådor i köket och apportera sådant som jag tappar.
Hon skulle säkert kunna bli en duktig servicehund.


 

 

Sedan sonen Tomas flyttat hemifrån och katten Frasse flyttat till de evigt gröna ängarna, så bor jag och hundarna kvar i vårt hus i den natursköna, hästtäta och handelsträdgårdsrika orten Tungelsta, i Haninge Kommun, söder om Stockholm. Rena rama landet.

Tidigare hade jag även några dvärghöns, men räven hade släktträff en natt och behövde bjuda på något gott och då gick alla mina höns åt.
Jag har inte brytt mig om att skaffa nya än och eftersom grannarna tyckte att det blev tyst och skönt utan tuppen, så bryr jag mig nog inte om att ha några höns mer.

 


 

 

 

Eftersom jag, sedan början på 80-talet, är medlem i Haninge Brukshundklubb försöker jag då och då att servera lite kunskap i koppen med klubbens emblem.   
Jag vet inte om det gett önskat resultat, men hundarna tycker att det är gott och det ser ju lite kul ut.
Här är det Raia som står på huvudet i koppen.

Jag sitter sedan några år tillbaka i klubbens hundägarutbildningssektor, så vi brukar var där ganska ofta och då passar vi på att titta på hur de stora pojkarna och flickorna gör, sedan försöker vi göra likadant, med blandat resultat kan jag säga. För det är ju bara Ceci som tycker att det är kul att träna och då i första hand agility.

 


 

 

Tillsammans med Haninge Brukshundklubb gjorde vi ett besöket i Kolmårdens varghägn.               Det var en höjdare.                                      Enligt guiden fick vi tillfälle att klappa de farligaste vargarna som finns i Sverige. De är vana vid människan och vet hur vi beter oss.

Det var mycket intressant att studera deras beteende i flocken och mäktigt att sitta på huk och få en slick på nosen av dessa väldiga djur. Så lik våra soffpotatisar hemma, men ändå så olik.